Jag läser att svenska hushållens sammanlagda bolån nu har passerat 3000 miljarder.
3 biljoner.
3 000 000 000 000 kronor!!!

Detta säger kanske inte så mycket men det bör kanske ses som en liten lätt varningsklocka som klämtar och försöker påkalla vår uppmärksamhet. En avlägsen, försiktig varning som ingen vill lyssna på.

Jag har själv varit ute på bostadsmarknaden för att kika lite på om möjligheten finns att kanske köpa sig ett hus i form av äganderätt. Men då jag inte är en komplett idiot har jag insett att detta inte går. Jag har med minimal tankeansträngning räknat ut att det är lämpligt att vara kapabel att hantera några få procentenheters räntehöjningar. Dock verkar det inte som att alla har detta tankesätt. Snarare verkar det som att folk bönar och ber sina banker om att få låna pengar till bristningsgränsen… och sedan lite till…
Det har alltid kallats och kommer alltid att kallas för idioti.

Vi har en påstridig mäklare som är lite sugen på att sälja vår bostadsrätt. Jag förstår henne. Det är ju trots allt vad hennes arbete går ut på. Dessutom är lägenheten så sjuk övervärderad så att jag på allvar blir äcklad!
Vid varje samtal med vår mäklare förklarar jag så vänligt jag bara förmår att hon, hennes kollegor, de flesta av köparna och hela branschen är helt jävla slut i huvudet. Det måste bli ett stopp på detta.

Till denna berättelse måste jag tillägga att vi kikade på ett litet hus i närheten av vårt nuvarande boende. Ett hus byggt för över 40 år sedan. Ett hus med 2(?!?) sovrum. Ett hus med 124 kvadratmeter boarea. Ett relativt litet hus med andra ord. Ett hus som inte var nyrenoverat men i helt acceptabelt skick. Ett hus som ligger i en liten håla 3 mil utanför Göteborg. I denna lilla by finns det en matvarubutik, en pizzeria och en Preemstation. Det är allt!
Vi frågar vår mäklare, som har huset som ”kommande” i sin organisation, vad de kan tänkas sälja för vid förhandsvisning. Svaret gjorde mig arg, förbryllad och uppgiven.
-”De vill ha minst 6 miljoner om de skall sälja på förhand”.
Jag skäller återigen ut mäklaren och förklarar att vi kan lägga ner allt vad försäljning heter. Vi är inte intresserade av att vara med i denna fantasivärld längre.

Jag får några dagar senare reda på att ovan nämnda hus sålts.
Säljarna fick 6 250 000 kronor. Smaka lite på det och tänk på att det faktiskt är riktiga pengar.
Sex miljoner tvåhundrafemtiotusen kronor.

Jag har allvarliga planer på att traska över när köparna flyttat in och språka lite med dessa människor. Jag måste få se om de är ett rikt gammalt par som lägger sina pengar på ett hus och sätter sig till ro inför livets höst eller om det är ett vanligt ”knegar”-par som tar en läskigt stor risk och köper ett hus så långt över sin nivå det bara är möjligt. Är det så illa att jag har rätt om det sistnämnda kommer jag ta mig friheten att kalla dessa individer för idioter!

Jag sitter nu på allvar och inväntar att denna galna cirkus skall rämna. Att räntor smiter iväg rejält så att det blir kaos. Min önskan är någonstans att de som lånat allt för stora summor utan närmare eftertanke tvingas flytta och få sig en rejäl knäpp på näsan och vakna upp.
Det är ju ändå vuxna människor som gjort så här mot sig själva… Eller till åldern vuxna i alla fall.
Själv sitter jag lugnt kvar i båten med låga lån, pengar på banken och en lägenhet som är inköpt till ett värde som står sig även om Stefan Ingves nyser fel en kväll och ekonomin havererar.

3 000 000 000 000 kronor. Det är pengar som skall tillbaka. Det är ni med på va? Pengarna är bara till låns.  Så vakna för helvete upp nu alla sköna idioter!