Hört på tåget…

Jag sitter på tåget på väg in till stora staden. Då jag inte har med min hörlurar tvingas jag istället lyssna till mina medpassagerare och deras samtal.
Tvingas tänker ni? Snarare nyfiket va?!
Nix! Jag tvingas faktiskt att lyssna då samtal mellan ungdomar idag inte håller en adekvat ljudnivå utan snarare sker genom att man ohämmat gastar till varandra.

Hursomhelst sitter och jag lyssnar till två vänner, som ser ut att befinna sig i sena tonåren. Dessa individer samtalar kring ett möte med en äldre man av något slag som de träffat under gårdagen. Under samtalet framkommer det att personen som diskuteras är väderbiten och lite ruffare i sin framtoning och den ene ynglingen vill nu visa att han lärt sig en ny benämning på hur dessa personer bäst beskrivs.
-”Jo du förstår, man brukar kalla det för att man är gravad när man är som honom”.

Jag rycker till och vill börja skrikskratta! Framför mig ser jag nu nämligen en till åren kommen man som man varsamt vänder runt i en blandning av salt och socker.
När jag efter en tid sansat mig och slutat fnissa funderar jag på om jag skall avslöja mig själv som viktigpetter, gå fram till den unge herrn och framföra att han troligen menade garvad.

Jag avstår men kan inte släppa min imaginära bild på den insaltade gubben.